Lillungen är visst precis som sin far, nämligen ljusskygg. Det spelar ingen roll om hon har glajjor på sig, så försöker hon ändå gömma sig. Idag på våran prommis (första på länge pga feber och orkan), så trodde jag nästan att jag hade tappat bort henne.

Där satt hon hela promenaden och klagade inte ett dugg.



Och nu har hon faktiskt kommit på att man inte är helt orörlig i overall längre. Förut har hon suttit som en stel pinne så fort hon fått på sig utekläderna, men nu klättrar och kryper hon som vanligt. Tokigt!

Hon har på sig en mössa jag hade som liten förresten.