Det kändes fortfarande som natt när jag och bebis klev upp vid åtta imorse. Alldeles grått och trist ute. Tur att vi har en inplanerad städdag, då jag kom lite efter i helgen då vi körde järnet med allt annat här hemma.

Ända sedan vi flyttade hit har vi gillat vårat golvknarr uppe på övervåningen. Det är liksom en del av charmen med att bo i ett gammalt hus (vårat hus är byggt 1946). Det gick jätte bra så länge vi bara var vi två, men nu med en liten så har det blivit ännu en sak som håller på att driva oss till vansinne. Vi har ju lärt Cindy att inte störa sig på ljud när hon sover, och vi har ända från början levt precis som vanligt. När vi lägger henne för natten har vi teven (ja, vi har teve i sovrummet) på hög volym, vi stojar och pratar och skrattar, samt går fram och tillbaka på de värsta knarren, som är precis vid hennes säng, och hon sover gott ändå. Som tur är.

Men nu måste det bort. Usch, vi vill inte att det ska knarra längre, det är så in i norden störande. Vi hoppas och tror att det kan lösas rätt enkelt med att vi drar bort den nuvarade plastmattan, skruvar loss golvskivorna och plockar fram ett förhoppningsvis fint trägolv, med förmodligen hundratals skruvhål i.

Vi höll ju på att renovera sovrummet när jag var höggravid, och fick då i samma veva strikta restriktioner att inte anstränga mig, helst vila hela tiden, så vi hann aldrig göra något åt golvet, men nu är det hög tid.

Nu ska vi banne mig riva bort det.