Jag säger det igen, det här med att vara gravid är något helt underbart. En fantastisk gåva som jag värdesätter väldigt högt. Har alltid trott att jag skulle ha svårt att bli med barn, men när det bara tog några få månader för oss var glädjen total. Som vi har längtat och myst med tanken på att få våran alldeles egna bebis. Dom stunder då vi myser med magen och bökandet innifrån är något helt fantastiskt. Att vi redan älskar lillan så våra hjärtan nästan spricker.

Att det samtidigt skulle vara så jobbigt att gå igenom graviditet var något jag däremot inte hade räknat med. De jobbiga gravidsymptomen bara byter av varandra hela tiden. Ständigt är det något man måste dras med. Tror dock jag kan bocka av de flesta nu... ständigt illamående i två månader, lukter som man nästan kräks av (däribland Sebbe, han var det vidrigaste jag visste ett tag), oro, migrän, halsbränna, svullnad, foglossning, håravfall, förlamande trötthet, humörsvängningar, gråtmild, bröstont och läckande tissar, orolig mage, sömnsvårigheter m.m, m.m.

Har haft förvärkar nu flera kvällar i rad, men som dock klingat av framåt natten. Vaknat någon gång av att det dragit igång igen, men även de har snabbt avtagit. Har nu ett fruktansvärt tryck neråt mellan benen, nästan som att det känns som att jag måste stödja upp hela härligheten för hand så att inget ramlar ut. Det strålar och ilar bakom blygdbenet och nu är det så hemskt att jag knappt kan ta mig fram. Grinar nästan vid varje steg jag måste ta. Kryckor känns som ett alternativ just nu, men det tänker jag vägra in i det sista.  

Att allt kommer vara värt det i slutändan råder det ingen tvekan om, men nu får gärna den här förlossningen skynda på lite. Imorgon är det exakt tre veckor kvar till BF, men har trots det ställt in mig på att gå över tiden. Vi önskar dock att det kommer ske tidigare. Vi längtar efter våran bebis.