Usch, är hemma. Helt själv. I onsdags kväll och natt hade jag en massa sammandragningar och på barnmorskans råd valde jag att stanna hemma torsdag. Även idag. Känner att jag får panik av att inte vara på jobbet, och hur mycket än folk försöker förklara för mig att nu har kroppen sagt ifrån och det är dags att lugna ner sig går det inte riktigt in. Att havandeskapet vart beviljat var ju en sån otrolig lättnad såklart, men jag hade verkligen ställt in mig på att jobba fram till julafton och sedan lägga av. Nu verkar det som att jag får ge upp redan två veckor innan det också.

Det är ju så mysigt att vara gravid, men jag blir så förbannad att kroppen ska begränsa det jag vill göra. Nu fixar jag inte ens att gå upp och ner i trapporna här hemma några gånger utan att jag får sammandragningar. Ändå vill jag envisas med att dra iväg på jobbet. Vad tror jag, att jag ska orka med att dra runt på flera ton om dagen istället? Lyfta och slita och jävlas i snön? Men jag vill ju... Vill ju jobba klart mina dagar. Säga "hej då" åt mina arbetskompisar innan det är dags att bli mammaledig.

Igår kväll brast det och jag låg hos Sebbe och bara lipade över att jag tvingas vara hemma. Mot min vilja. Känns skitjobbigt att gå runt här hemma och bli utstängd mot allt som händer. Vandra runt mellan köket och vardagsrummet känns som det enda man kommer att göra. Inte alls vad jag har lust med.