Lilltoa dörren är färdigmålad, middagen bortgjord, tvättstugan klar, karln är nerbäddad och här sitter jag. Helt själv. Det är bara tåget som håller mig sällskap lite då och då. Och det fasansfulla jag var med om idag på jobbet. Som ni vet har det kommit en hel del snö, och snö har ju en förmåga att fastna under skorna, eller hur. Hur som helst. Glad i hågen kliver jag in på ett café på Marieberg med ett paket i handen. Söker kontakt med personalen och stegar dit. Halkar på plastmattan med fötterna rakt upp i luften, paketet flyger i väg några meter, och jag ramlar på rumpan. Detta inför ett 30-tal personer som lugnt sitter och fikar. Jag bannar mig så mycket att jag skulle va tvungen att gå den vanliga vägen, när jag kunde ha tagit varuintags ingången. Efter det där var jag redo att säga upp mig, hämta bilen på Sebbes jobb och fly hem. Och aldrig, aldrig mer visa mig ute. Nu ska jag skaffa mig broddar och strutta omkring och låta som en klapprande häst vart jag än går. Vilken tur att Sebbe brukar säga att jag låter som att jag gnäggar när jag skrattar. Så där har vi ju hela paketet. Linda = häst.