Min dröm häromnatten var av det skrämmande slaget skulle jag tro. Äntligen skulle bebben komma ut och jag och Sebbe var på förlossningen och kämpade och kämpade. Ut kom till slut en pojke, så vi vart förstås väldigt överraskade men tyckte så mycket om den lilla krabaten ändå. När vi sedan lämnade sjukhuset med våran 5 500 gram stora pojk växte och växte ungen och tillslut hade den blivit en Leif (min brorsa). En skäggig, 170 cm tonåring som skulle ut och dricka öl så fort vi kom hem. Jag försökte och försökte lyfta upp honom på skötbordet men han var ju enorm och jag orkade inte. Våran fina, nya spjälsäng fick han förstås inte heller plats i, och tillslut visste vi inte vad vi skulle göra av honom. Fast han var ju nästan aldrig hemma, och när vi såg honom hade han bara skägg överallt och stod med en öl i handen.

Sebbe och jag grinade i flera månader i sträck för vi kunde inte förstå varför inte vi skulle få njuta av en liten bebis som vi kunde hålla och pyssla om som alla andra. Vi var de enda som fick ett hårigt och stort barn som vi inte ens ville ha.

-

Börjar ha svårare och svårare att sova om nätterna (inte bara på grund av kissavbrotten), utan även för dessa drömmar. Någon som haft liknande bekymmer med mardrömmar? Går de över någon gång?