På fredag går jag in i min sjunde graviditetsmånad! Och jag som tycker tiden går långsamt... Men när jag formulerar det så verkar det nästan som om tiden bara flygit iväg. Kommer så väl ihåg kvällen den 17 juni jag testade positivt. Samma dag som jag väntade mens, och jag kunde verkligen inte hålla mig för att kolla om det var som jag kände på mig. Stod i badrummet på övervåningen med testet i handen och försökte utläsa resultatet. Det var svagt, men ändå så pass mycket att det kunde vara verkligt. Tårar trillade på en gång och jag ropade upp Sebbe som undrade vad som stod på. Behövde inte säga nåt alls utan han förstod direkt. Vi kramades och skrattade och stirrade. Sedan vart vi allvarliga och började ifrågasätta om man verkligen kunde lita på sådana där test. Så fort in i bilen och iväg till Vännäs. Just när jag började gå mot dörrarna på Ica låste dom igen, så sedan iväg i ilfart till Statoil i Vännäsby. Där hade jag fortfarande gråten i halsen så när jag skulle be om ett gravtest, som de hade bakom disken tittade karln bara på mig och sa VA? VA? VA?, trots att jag upprepade gånger bad om att få ett gravtest. Iväg kom vi tillslut med ett nytt test. Hem och kissa, fast jag inte var ett dugg kissnödig. Testet var även det positivt, fast Sebbe tyckte att RFSU-testet inte var ett tillräckligt stort märke, så klara med att kissa på en sticka var vi definitivt inte. Eftersom klockan var så sent var det bara att vänta till morgondagen för att köpa ett nytt. Jag ringde Sebbe från jobbet dagen efter när jag kissat en tredje gång och nu var det bara helt säkert. Jag var med barn. Vi hade gjort en bebis.