Mitt i storstädningen här hemma stack Sebastian ut på en joggingtur med grannen. Grabbarna var så grymt taggade, ska bli kul att se hur dom mår när dom kommer tillbaka. Sist gubben (hmm, det var precis när vi hade flyttat hit, alltså i början av oktober ungefär), får han också för sig att han ska ut och springa. Glad i hågen ger han sig iväg, och jag påbörjade maten så att den skulle vara färdig när han skulle komma hem igen. In kommer han genom dörren, men inte på det vanliga sättet på två ben, utan han kryper in ända in till köket. Där lägger han sig under köksbordet och får fram något om att han är lite yr och mår illa. Försökte pula i honom lite middag den gången, men det var lönlöst eftersom han mådde pyton.

Typiskt karlar att tro att dom är bäst på att springa, att dom klarar vad som helst och har den grymmaste konditionen, oavsett hur länge sen det var sen sist de sprang.

Den här gången har han dock lovat att han ska orka med att torka golven, så vi får väl se om han får göra det på alla fyra :)